När allt rasade – och jag valde att resa mig

Det här är mitt första blogginlägg.

Det är också början på något nytt.
Inte bara för den här hemsidan utan för mig.

För sju år sedan levde jag ett helt annat liv. Jag var företagare, hade hus, barn, ett socialt sammanhang och en tillvaro som på ytan såg stabil ut. Men bakom fasaden fanns något helt annat. Jag levde i en våldsam relation. Till slut blev det ohållbart. Farligt. Och jag tvingades fatta det svåraste beslutet i mitt liv.

Jag lämnade.

Att lämna innebar inte bara att lämna en relation. Det innebar att lämna allt.
Jag och mina barn hamnade på skyddat boende. Vi fick skyddad identitet. Vårt liv, som jag kände det, upphörde att existera över en natt.

Från att ha haft ett hem, ett företag och ett nätverk, till att leva i rädsla, osäkerhet och en ständig vaksamhet.
Det är en omställning som inte går att beskriva fullt ut med ord. Jag var dränerad, tom och hade inte på många år haft rätt till min känslor eller till mitt egna jag.

Men mitt i allt detta fanns en sak som var helt klar för mig då jag hade mina barn att ta hand om: Att lägga mig ner och ge upp var aldrig ett alternativ.

Att börja om – på riktigt

Jag började bygga upp mitt liv igen från grunden.
Hitta ett arbete. Skapa trygghet för mina barn. Ordna ett nytt boende. Lära känna mig själv på nytt utan rädsla, utan kontroll, utan våld.

Det var inte lätt, det gick inte snabbt. Och det var definitivt inte smärtfritt.
Men steg för steg skapade jag ett nytt liv. Ett tryggare liv. Ett liv där mina barn kunde känna sig säkra. Ett liv där jag kunde andas igen.

Från att lära sig att inte titta sig över axeln, att förklara varje steg man tagit, eller att sluta spara på kvitton för att redovisa vart man varit eller vad man gjort. En PTSD som var grov och som satt i länge, bara att kunna gå in i en butik med människor igen, eller att få göra naglarna i lugn och ro är än idag en form av terapi då jag får tid för mig själv utan att sedan bli straffad.

Med tiden växte också något annat fram: en styrka jag inte visste att jag hade. Ett mod som föddes ur ren överlevnad. Och en vilja som vägrade låta det förflutna definiera framtiden.

Att ta hjälp var min räddning, att prata om det, våga berätta, förstå att det inte var normalt, förstå att det inte var mitt fel det var det som vände på allt, men det tog tid.

Att gå igenom vårdnadstvister, brottsmål och att kämpa med olika instanser som ibland förstod och ibland bara blundade var hårt. Men jag fick rätt, jag gav inte upp, jag kämpade för mina barn hela vägen och det blev en dom.

Sju år senare

Idag, sju år senare, står jag här som egenföretagare igen.

Och företaget SveRise blev det då det är en förkortning för Svedemar Rise Up vilket talar för sig själv .

Jag arbetar med det jag har velat arbeta med under alla år.
Jag lever ett liv som är mitt – på riktigt.

Men viktigast av allt: jag har möjlighet att använda mina erfarenheter till något större än mig själv.

Genom föreläsningar och coachning stöttar jag idag kvinnor som befinner sig i – eller har tagit sig ur just våld i nära relation. Kvinnor som tvivlar på om det finns en väg framåt. Kvinnor som undrar om det någonsin kan bli “normalt” igen.

Jag är här för att säga:
Det går.

Jag har också börjat ett nytt spår, ett spår som jag tror kan vara till stor hjälp, som jag vet hade hjälpt mig mycket där och då. Jag har nu öppnat upp för föreläsning ute på arbetsplatser, i skolor och i övriga organisationer och då inte för att berätta om min resa. Utan för att uppmärksamma tecken på våld, hur du som ledare, kollega eller medarbetare kan se tecken, uppfatta små detaljer och framförallt att våga fråga och därefter även stötta.

Ett arbete jag finner viktigt och som förhoppningsvis kan hjälpa andra i utsatta situationer då man ensam, inte alltid är stark.

Hoppet på andra sidan

Min berättelse är inte unik. Tyvärr.
Men den är ett bevis på att det finns en annan sida. Ett liv efter våldet. Ett liv som går att forma på nytt även när allt känns förlorat.

Styrka handlar inte om att aldrig falla.
Mod handlar inte om att inte vara rädd.
Styrka och mod är att resa sig, trots rädslan. Att fortsätta, trots smärtan.

Om du som läser detta befinner dig mitt i kaoset just nu eller bär på ett förflutet som fortfarande gör ont så vill jag att du ska veta en sak:

Du är inte svag.
Du är inte ensam.
Och det är aldrig för sent att skapa ett nytt liv.

Det här är början på min hemsida.
Men det här är också fortsättningen på min resa.

Och kanske – början på din. 💛